Vem är jag?

Frågan om vem jag är verkar vara högst relevant i en tid av överväldigande individualism och kommersialisering. Vart tar jaget vägen när ytligheten har gjorts till norm. När "gör om mig" programmen, silikon och plastikoperationerna ökar, när exploateringen av sexualiteten i det offentliga rummet är vardagsmat, när ungdomens hiphopidoler i musikvideo presenterar en livsstil där alla attribut för perverterad lyx inklusive den obligatoriska kvinnan som bara finns där för att tillfredställa mannen sexuellt görs till eftersträvansvärt ideal för i det här fallet den svarta underklassen i USA, men tillika är fullt överförbart till svenska liknande förhållanden. Om ytligheten, om osäkerhet som det egentligen handlar om, om omedvetenhet om samhälleliga orättvisor inte lyfts upp och debatteras, om lösningarna handlar om ytlighet och attityd står vi inför stora problem.

Kravallerna i Frankrike visar på en frustration där visserligen invandrares utanförskap står i centrum. Men betecknande för dessa kravaller är att ungdomarna verkar vilsna. För att generalisera kan man säga: att revoltera utan att ställa krav är betecknande för en ungdomsgeneration utan kompass och framtidstro.

Paradoxen i individualismens tidsålder är att jaget inte får plats annat än som objekt för terapilösningar när kraften tryter. Frågan om vad som egentligen är värt något, vad jag har för värde som individ och vilket samhälle vi egentligen vill ha ställs på sin spets när individualismens apostlar i årtionden har fått härja närmast oemotsagda.

Den marknadsliberala lobbyn har sedan årtionden arbetat hårt. Som individ får du veta att du kostar, som dagisbarn, elev, som anställd, sjuk eller som tärande pensionär. Människan har istället för tillgång reducerats till kostnad. Kostnadsmedvetenheten är ständigt närvarande. Ekonomiprogrammens introduktion och idag status som närmast viktigaste program visar på den omsvängning som skett . Ditt värde som människa är så förknippat med om du kan producera värden, om inte är du en kostnad och en belastning. Och inte ens om du gör ditt bästa räcker det, tillräckligt bra räcker inte. Om du inte presterar 110% är du någon som kan rationaliseras bort.

Förr fanns utrymme för äldre och lätt arbetshandikappade att göra " ett tillräckligt bra" arbete, idag har uttryck som kostnads-effektivitet, produktivitet, kostnadsenhet, just-in-time, outsourcing, konkurrensutsatt och den fria marknaden satt sig så djupt i medvetandet att man kan kalla det för en masspsykos. Vad vill vi ha för samhälle? Ett där fackföreningen är mer företagsvänlig än företagsledningen? Där enda sättet att "ha det bra" är att fortsätta i ekorrhjulet och fortsätta konsumera allt mer, köpa allt mer prylar för att rädda ekonomin. Där allt som räknas är hur mycket BNP har ökat. Eller hur börsen har gått.

Den marknadsliberala myten svaldes med hull och hår av socialdemokratin. Myten om att "marknadskrafterna" ordnar allt till det bästa om dom bara lämnas i fred. Konkurrensen ordnar allt. Avregleringarna genomfördes enligt direktiv från "de nya ekonomerna". Resultat: konkurrensen fungerade inte, vinsterna ökade kraftigt, priserna ökade , arbetslösheten och osäkerheten ökade. Människors osäkerhet ökade.

Sambandet mellan minskad statlig kontroll, avreglering av marknaden, ökad stress, ökade sjuktal och minskad framtidstro är uppenbar. Att framställa allt detta som ett öde vi inte kan komma undan är att sprida myter. Myter som gynnar några. Vi sitter inte i samma båt. Dom som styr och dom som ror har inte samma intressen och möjligheter även om dom som styr oavbrutet sprider den myten. Gång på gång. Närmast oemotsagda.

Var finns då jaget? Och vem är jag? Eller du. Det beror på om du ror eller styr. Men framför allt på om du accepterar allt eller inte. Om jag är arbetslös eller är sjuk, har jag då något värde? I ett värdigt samhälle har du ett värde oavsett status och ställning. Du är inte bara en ekonomisk entitet.