Kapitalismen och oljekrisen - Naturkatastrofer och krig

År 1970 nådde USA´s oljeutvinning sin kulmen. Sedan dess talar man inom geologin på allvar om Hubberts kulmen d v s den teoretiska livstrappa som utgör diagrammet över alla utvinningsprojekt av olja.

Logiken är enkel: när ungefär hälften av de totala oljereserverna är utvunna blir allt svårare och dyrare, man tvingas borra djupare och ge sig i kast med svårhanterade andrahandssorteringar. Allt detta kostar stora pengar. Ju längre ner desto större kapital måste investeras.

All olja i källan tar alltså inte slut men den billiga finns inte längre tillgänglig och härifrån börjar utvinningen att dala.

I slutet av 1990-talet började fler länder känna av svårigheterna med att utvinna billig olja, t ex Storbritannien, Australien, Norge och Oman.

Punkten där hälften av all jordens oljereserver är tömda närmar sig! Paniken och med den prognoserna om hur länge det tar pratar om år 2015-2020. Oljan är idag motorn i världsekonomin, så vad händer om oljan ständigt blir dyrare på grund av brist på billig olja?
Vinsten minskar , produktionsmervärdet attackeras av de ökade kostnaderna och världsekonomin och expansionen mattas, - grundmotorn i kapitalismen drabbas.

Så hur hanterar då kapitalismen oljekrisen? Imperativet lyder: skjut upp den oundvikliga krisen genom att pumpa upp mer olja!

Och var finns oljan?
I Mellanöstern! Problemet är att dessa resurser till stor del är stängda för västvärlden. Länderna här vet att de sitter på en guldgruva. I den västerländska retoriken kallas detta för "resursnationalism".

När USA´s vicepresident Dick Cheney år 2001 tillsammans med oljeindustrirepresentanter utformade Bush-administrationens energiplan lade de ut en karta över Irak. För att få oljan ur marken måste oljeindustrin in i detta av 10 års sanktioner sargade land. Och för att göra detta behövdes en ny regim. Resten vet vi!

Idag finns bl a BP, Shell, Exxon Mobil, Chevron Texaco och Halliburton på plats för att säkra utvinningen av oljefälten.

Men det irakiska motståndet hotar utvinningen som var hela tanken och arrangemanget med ockupationen och kriget. Attackerna mot oljefälten och pipelines har varit stora bekymmer för ockupanterna. Och dessa svårigheter är en stor del i förklaringen till den massiva fortsatta krigsinsatsen trots att Bush år 2003 förklarade kriget vunnet!

Sommaren 2003 skrev Iran upp sina uppskattningar av oljereserver och igen år 2004. Sedan dess har Bush ökat sin propaganda mot Iran som en av"ondskans axelmakter". Man måste inte vara konspirationsteoretiker för att se ett samband!

För att garantera tillgång till oljan måste den kontrolleras militärt. Ockupationer, hot om ockupationer, samarbetsavtal och militärbaser bildar en karta som väl geografiskt överensstämmer med kvarvarande reserver.

I västvärlden känner vi av effekterna av oljeberoendet som dels västhuseffekt med varmare somrar och dels högre energipriser.

I världsperspektiv ser effekterna något mer obehagliga ut, människor finansierar kapitalackumulationen med sina liv! De drabbas av den ekonomi som med ena handen avger växthusgaser som ökar torkan, fattigdomen och svälten och som med den andra handen med alla medel( läs krig) måste få fram olja för att hålla vinsten uppe.

Naturkatastrofer och krig är två exportprodukter i samma ekonomiska världsordning!