Konst som klassmarkör

I en tid där frågan om ideologiernas död och klassernas försvinnande på allvar har diskuterats så känns frågan om konsten som klassmarkör kanske förlegad, som en relik från en 70-tals vänsterdebatt men är kanske mer aktuell än någonsin i denna mediala tidsålder.
Innan den allmänna läskunnighetens utbredning så var den officiella konsten avbildande och realistisk. Den byggde på förnuft och logiskt tänkande. Den avspeglade överhetens självbild.

Hur identitetsskapande estetiken är visar sig i dag bl a i ungdomskulturen där hip-hop är en av mallarna som påverkar också attityder och mode. Sett utifrån kan det verka omoget men kulturkonsumtionen är också ett sätt att visa klasstillhörighet. Medelklassens och överklassens mode är i högsta grad en medveten handling för att skilja sig från arbetarklassen och den simpla folkligheten. Den som är nyrik men som inte har tillägnat sig överklassens "goda smak" möts enbart av förakt.

I varje tid har den förhärskande smaken haft till uppgift att befästa maktstrukturen. Renässansmåleriet, svenskt nationalromantiskt måleri liksom officiell sovjetisk konst. I samband med industrialismen och den allmänna läskunnigheten så började den moderna konsten, modernismen, få sitt genombrott. Modernismen och idag postmodernismen har ett kännetecken: det är en smal konstform, ju färre som uppskattar den desto mer uppmärksamhet får den i finkulturella kretsar.

Vad är det som utmärker modernismen? Den började som en avantgardistisk rörelse förknippad med politisk radikalism men har utvecklats till en mer än accepterad form av finkultur. Den har inom sig innehållit många olika konkurrerande -ismer men allmänt sett har den innehållit ett fjärmande från det traditionella hantverket, intresse för form i stället för innehåll, lek i stället för allvar, mångtydighet och ett oberoende från bred publik. Men framförallt är den med några få undantag inte politisk. I stället har utmärkande drag hos ledande konstnärer varit lek med form och färg samt egna identiteter såsom Eugene Jansson: elegant smoking men barbent och strandsandaler.

Konstnärsbohemen och myten om densamma lever i symbios med borgarbrackan. På marknaden fungerar bohemeriet som reklam. När en berusad och naken Jackson Pollock pissade i öppna spisen på ett socitetsparty steg priset på hans tavlor. Eller när konstnären är sinnessjuk så stiger både affektions och det verkliga värdet på tavlan.

Vad är det som har förändrats i grunden? Jo, konst har blivit en vara på en marknad. Makthavare kan inte lika lätt bestämma innehållet. Med industrialismens och kapitalismens genombrott skedde en demokratiseringsprocess och arbetskraftens omvandling till att också vara konsumenter. Allt detta gör att det inte är läge att ta strid för en borgerlig konst. Det är svårt att producera konst som hyllar rätten till ojämlikhet, den blir lätt satir. I stället betonas konstens rätt till autonomi och den kan då neutraliseras.

Modernismen och postmodernismen beskrivs som radikal. Den har en positiv klang. Men det är mest en kulturradikalism som inte utmanar rådande maktstrukturer. Att ställa ut en pissoar på ett museum utmanar visserligen föreställningen om vad som är konst med det är väl också allt.

Att modernismen hyllas beror till stor del på medel och överklassens rädsla för att verka banal. Man skall läsa kultursidorna och gå på konstmuseum. Pierre Bourdieus undersökning om vad medel respektive arbetarklass tycker är vackrast är talande: tillfrågade om de valde solnedgången eller barkbiten så valde medelklassen konsekvent barkbiten för att inte verka banal.
Vad skulle medelklassen välja? Dansbandsmusik eller modern jazz, dragspelsmusik eller klassisk musik, dikter om ont i ryggen eller dikter om ont i själen?

När inte längre ras eller blodslinjer är accepterade som givna klassmarkörer får finkulturen bli ett sätt att rättfärdiga ojämlikheten.