Bush en förlorare?

När " de amerikanska pojkarna" dör i Irak och "segern" hittills visat sig kosta närmare 230 miljarder dollar utan att någon framgång är i sikte då är andra krafter i det amerikanska etablissemanget på krigsstigen, de som inser att om någon trovärdighet i den amerikanska deklarationen om fri och rättigheter skall finnas kvar måste Bush bjudas motstånd. Den maktkampen gör det möjligt att också i etablerad press skriva om regelvidriga avlyssningar av amerikanska medborgare, att uppröras över lögnerna som motiverade kriget och ockupationen.

Den kritik av Bush som nu sveper fram inskränker sig till omtanken om den egna nationen. Omtanken omfattar inte de offer som krävts i det första kriget mot Irak, i de efterföljande sanktionerna som enligt beräkningar krävde en halv miljon liv vilket förra utrikesministern Albright så förtjusande tyckte var ett pris värt att betala eller alla dödsoffer som är en följd av George W Bush och hans kabinett i irakiska människoliv.

Med den omnipotenta propagandan som så länge förts i USA och som nått hysteriska höjder i och med Bush´s religiösa fosterlandsdemagogi ska man kanske inte vara förvånad över inskränktheten i synen på omvärlden.

Att den bokstavstroende religiösa extremhögern, hökar som Cheney och Bush får kritik och kanske blir utbytta trots hårdnackat motstånd, innebär inte att USA som nation ändrar sin imperialistiska strategi. Utarmat uran, "shake and bake" fosforbomber, "rätten" att hota med och inneha kärnvapen, stödet till förtryck så länge det gynnar råvarutillgång och det egna landets företag och kommande militära aktioner med hänvisning till "frihet" kommer att förtsätta oavsett president.

Den amerikanska imperialismen är lika omättlig som kapitalismens maxim: du kan bara existera genom ständig expansion.