Ett tidens tecken

I en tid av högervridning med privatisering och ett allmänt angrepp på det kollektiva, det mödosamt gemensamt uppbyggda, och där ord som frihet enbart innebär den individuella trångsynta "friheten" och allt som är gemensamt samhälleligt ses som kostnader som skall "befrias" av nyliberala jesusar förväntar man sig kanske en gemensam front av den sk vänstern och kanske då även från den gråa sossekollossen som blivit av med regeringsmakten.

Men icke. Skall man skratta eller gråta när man hör Mona Sahlin berätta om "moderna spännande nya lösningar" och annat snömos. Att den fd statsministern så fort som möjligt springer in i näringslivets famn och blir rådgivare.

Detta är just snygga representanter för det socialdemokratiska "arbetarpartiet". Att det socialdemokratiska partiet famlar och frågar sig varför det blev en valförlust är inte bara tragiskt, det är ett tidens tecken så gott som något. Den svenska arbetarklassen, ty den existerar i klassamhället Sverige, är inget annat än valboskap som inget har att hämta hos den "nya socialdemokratin", moderniteten här innebär endast en total anpassning till marknadens krav och de nya spännande lösningarna en variant på borgerlig politik.