Kultur i marknadsanpassningens tid

Människan är en kulturell varelse. Överallt i alla tider har människan skapat.

Samtidigt som kulturen är universell så är den ett uttryck för den specifika plats man har i tillvaron. Därför är kulturen diversifierad i utryck och behöver så vara och kan inte stöpas i sin form efter en speciell mall utan att bli förstelnad.

Att ge kulturen utrymme brukar vara politikers valspråk. Men hur ge utrymme när ropen om bärkraft, effektivitet och lönsamhet ekar i debatten så att det skär sig mot behoven av eftertanke, vila och paus utan någon kostnadsmedvetenhet som jagar.

Kultur är inte och kan inte vara en vara vilken som helst även om den i vissa sammanhang behandlas så. Som en investering som skall förränta sig.

DN skriver: "Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth presenterar direktiven till den nya kulturutredningen: Regeringen bjuder in samtliga partier för att komma överens om hur kulturlivet i Sverige ska förändras. "

Är kulturministern trovärdig i sin ambition att värna kulturen? Regeringen började sin verksamhet med att avveckla gratisbesöken på museer och drog nyligen in stödet för En Bok För Alla, en tydlig politisk gest mot ett förlag vars inriktning varit läsfrämjande verksamhet i samverkan med föreningsliv och fackliga organisationer och som gett ut 16 vuxen och 30 barn och ungdomsböcker per år sedan 1976.

Det är inriktningen på förändring, som i sig inte behöver vara negativt men i detta fall oroar, som inte talar för kulturministerns kulturella ambitioner.

Kulturministern skriver: "Kulturpolitiken har allt för länge och i alltför hög grad fått präglas av 1970-talets syn på behoven." "Att se ansvaret för kulturen som en angelägenhet enbart för den offentliga sektorn för dock med sig risker." "Gränserna mellan kulturliv och näringsliv flyttas och många konstnärer agerar i dag som entreprenörer på ett sätt som hade varit otänkbart för bara något decennium sedan." Om kulturpolitikens mål: "Problemet har dock snarare varit att målen varit oförändrade under mer än tre decennier, vilket tycks ha skapat bilden av att också politiken skulle vara oförändrad."

Den borgerliga kulturpolitiken skall alltså anpassas till en ny tid och komma bort från den av vänsterismen befläckade tidsandan. Bort med arbetsplatsinriktning och kulturella ambitioner för alla. Fram för näringslivsinflytande, entreprenörskap och vinstintressen.

Blir man förvånad? Nej. Att borgerlig kulturpolitik skulle skilja sig från övrig politik är inte att vänta. Att det skulle bli enighet i frågan är däremot inte troligt.

Den kultur som bekostas av statliga pengar bör inte få minskade anslag och framförallt skall denna kultur vara en motvikt till den kommersiella kulturen som har ett så stort övertag i tid och utrymme. Att marknadsanpassa eller släppa in mer kommersiella aktörer på detta område leder ofelbart till att de svaga aktörerna på kultur"marknaden" slås ut. Och att de svaga konsumenterna på denna marknad hänvisas till enbart kommersiell kultur.

(Tillägg 20070629) DN recenserar utspelet av kulturministern och tycker att: "Medialt intressant tycks kulturpolitik endast bli när nyliberalismen kommer in i bilden. Då kan personer som aldrig annars visat något större kulturintresse bli passionerade i sina ställningstaganden för och emot statlig inblandning."

Det kanske snarare är så att det blir så uppenbart att det med en nyliberal inriktning på kulturen det är själva grundförutsättningen för en kultur för alla som hotas. Nyliberalismens tro på marknadens förmåga att reglera sig själv till allas fromma tillhör den moderna mytologin.

Vidare : "I de nya borgerliga kulturdirektiven talas det mer om näringslivet och sponsring som ett nödvändigt komplement till de begränsade statliga medlen".

Att släppa in näringsliv och sponsring kan tyckas lösa något men varumärken tillsammans med fritt skapande är väl ändå en motsättning?

DN anklagar kulturministern för att inte tala klarspråk om sin vilja till förändring, och det kan ligga något i det, att hon inte törs ta ut svängarna ordentligt och föra en politik med privat kulturstöd.

Men DN själv klarar inte heller ut frågan därför att den största delen av all kultur inte har någon ekonomisk bärkraft. Den har ett värde i sig självt. Allt kan inte mätas i pengar. Den kulturen behöver subventioner av den gemensamma kakan för att stå fri.

Kulturens största värde ligger i icke mätbara entiteter.