DN och den ekonomiska verkligheten

Niklas Ekdal resonerar kring fördelningspolitiken i sin ledare i DN och kritiserar både Moderaterna och Socialdemokraterna. Ekdal försöker ge sken av en socialliberal linje i frågan trots att den moderatledda Alliansen där det så kallade liberala partiet ingår för en allt annan än socialliberal politik. En politik som skall genomföras skyndsamt eftersom nästa val kan ändra förutsättningarna.

Ekdal konstaterar att: "Kring 1980 hade Sverige den jämnaste inkomstfördelning som någonsin registrerats i ett fritt industriland. Sedan dess har vår BNP nästan fördubblats, samtidigt som priserna på varor sjunkit kraftigt." Samt att: "En baksida av det hisnande välståndet är att klyftorna i samhället har ökat. Sverige har blivit mer som andra i-länder, med en stor grupp välbeställda och en annan grupp som hamnat vid sidan av."

Hans svar på varför den ekonomiska framgångssagan för Sverige bröts är att : "Det krävdes en aktiv vanskötsel av sanslösa mått för att bryta den goda utvecklingen på 1970-talet: abnorma skatter, hemgjorda balansproblem i ekonomin, diskriminering av svenskt ägande, klappjakt på företagare, hot om socialisering av näringslivet via löntagarfonder och förslumning av skolan. Sedan de värsta dumheterna rättats till och Sverige kom i fas med den globala utvecklingen i början på 1990-talet har det åter gått strålande."

Det går att förklara det på det sättet. Men det är inte rätt. Ekdal glömmer lägligt att det som förändrade Sverige från 1980-talet och framåt var en massiv nyliberal politisk kampanj som sköljde över västvärlden. I Sverige påverkades inte bara debattklimatet utan också den reella politiken.

Journalisten Dan Josefsson reder i sin artikel på ett förtjänstfullt sett ut begreppen. Han skriver bl a: "Under 1980-talets andra hälft påbörjade den så kallade kanslihushögern inom s-regeringen det nyliberala systemskifte som SAF så länge kämpat för. Man avreglerade bankernas utlåning, tog bort valutaregleringen, genomförde en jättelik skattesänkning liknande den Ronald Reagan tidigare gjort i USA, övergav den fulla sysselsättningen för att istället fokusera på låg inflation. Dessutom sänkte man företagsskatten till en nivå som var bland de lägsta i hela OECD."

Som Ekdal kanske minns omfördelades under dessa år hundratals miljarder från normalinkomsttagare till de välbeställda. Det lade grunden för de ökade klyftorna. Inte en misslyckad företagsfientlig socialdemokratisk politik. Det var en politik med starka nyliberala inslag som s-regeringen förde.

Med massiv propaganda genom ett otal kanaler har ett nyliberalt samhällsprojekt förändrat landet. De rikare har blivit rikare. Klyftorna har växt.

Den kampanj Svenskt Näringsliv, Timbro och andra har fört och för menar att Sverige behöver befrias, befrias från det socialistiska projektet, från välfärdstaten och man menar att: "Kollektivistisk demokrati innebär att majoriteten styr obegränsat över samhället. Liberaler ser detta som majoritetsdiktatur." För att lyckas i sitt värv har man ett nätverk:"I [Timbros] nätverk av personer återfinns praktiskt taget alla ledande moderater, många folkpartister, en växande skara av kds-are och några från den senaste generationen centerpartister."

Ekdal kommer med ett batteri av åtgärder som skall motverka verkningarna av den enligt honom socialistiska socialdemokratiska politiken. Problemet är att grundanalysen är utifrån felaktiga förutsättningar.

Ekdal är bekymrad över de stora klyftorna i samhället men i grunden verkar han ändå rätt nöjd. Eftersom landet anpassat sig till den globaliserade världens krav och därmed den nyliberala ordningen. I sann liberal anda hyllar Ekdal friheten för individen men inser inte att denna frihet endast är en moderatlight-version. Välfärdsstaten 2.0, med sänkta trösklar, lägre startlöner, sänkta skatter, platt skatt och privat valfrihet utanför systemet.

De nyliberala marknadsfundamentalistiska strömningar som haft sin största propagandist i Svenskt Näringslivs tankesmedjor har på ett grundläggande sätt förändrat Sverige. Att blunda för den nyliberala chockvågen genom västvärlden är att medvetet försöka blanda bort korten.

Vad Ekdal egentligen vill ha är en ny omfördelningspolitik. En sådan är i full gång att genomföras och den började redan med socialdemokratin. Och den hotar i förlängningen allt välfärdsarbete.

Från Ekdal kommer ingen kritik mot den nyliberala agendan. Att den borgerliga regeringen förra gången lyckades köra ekonomin i botten och att överhettningen som Ekdal berömmer idag inte inger farhågor är förvånande.