Samma andas barn

Med samma bakvända logik som Bush och hans allierade bekämpar terrorism genom att skapa förutsättningar för mer terrorism, har den borgerliga regeringsalliansen försökt övertyga medborgarna om nödvändigheten att försämra tryggheten för att i slutändan tryggheten och friheten skall öka.

I bägge fallen möter "krig är fred"-demagogin en sund skepsis och motstånd när konsekvenserna blir uppenbara.

I det svenska fallet är borgerlighetens oförståelse inför de negativa reaktionerna av samma karaktär som den amerikanska borgerlighetens häpenhet över att människor inte jublar när de blir invaderade, ockuperade, dödade och lemlästade.

Nu är det inte bara Bush som har en tveksam logik. Det är värt att påminna om Clinton-erans Irak-politik. Hans utrikesminister Albright förklarade rentut att sanktionerna aldrig skulle hävas, även om Saddam-regimen uppfyllde alla krav.

I en intervju utspelades denna konversation: ”Vi har hört att en halv miljon barn har dött. Jag menar, det är ju fler barn än som dog i Hiroshima. Är det verkligen värt priset?”Madeleine Albright: ”Jag tycker att det är ett svårt val men vi anser att det är värt priset.”

Nu går den aggressiva imperialistiska politikens konsekvenser inte att jämföra med svenska förhållanden. Men politiken har samma klassmässiga bakgrund. I bägge fallen måste den nationella överklassen med logiska argument och med sina lobbyorganisationer "implementera" argumenten i partierna och övertyga om varför politiken ska genomföras.

I USA har den bristande demokratiska traditionen, avsaknaden av breda folkliga organisationer och den nationella inskränktheten gjort Bush lögner möjliga. I Sverige borde det vara lättare att avslöja demagogin bakom den borgerliga frihetspropagandan.

Att politiken möter motstånd och att många nu inser vilka den gynnar är bra. Men allt riskerar att fastna i en allmän motvilja. Var finns alternativet? Var är Vänstern? Var förs det offensiva motståndet?