Myten om den växande medelklassen

Barkbit*

Det finns nästan ingen annan fråga om social tillhörighet som är så full av missuppfattningar, önskningar och avståndstaganden som frågan om medelklassen. Kort sagt vilka som egentligen tillhör medelklassen är en j-a röra.

De riktigt rika och de med stor makt vill inte skylta med sin position, endast de som inte riktigt hör dit men vill upp tar till sig alla attribut för uppkomlingen och nyrikedomen. De tar avstånd från "pöbeln" inklusive medelklass på alla sätt.

Men när det gäller medelklassen säger sig de flesta tillhöra den. Men då utan egentlig analys. De menar sig tillhöra medelinkomstgrupper, vara som folk är mest, de är naturligtvis inga utslagna fattiglappar och tillhör inte heller noblessen.

Ser man till vetenskapliga undersökningar som delar upp befolkningen i socialgrupper så har inga stora förändringar skett de senaste femtio åren. Den grupp som kan hänföras till arbetarklassen eller lever under arbetarklassliknande förhållanden är fortfarande ca 58% av arbetskraften. Den förändring som skett är att den enhetliga arbetarfamiljen inte är så vanlig längre. Det finns fler familjer där den ena arbetar inom ett arbetaryrke. Och samtidigt har många tjänstemannayrken till sin form "proletariserats" och mist sin status och löneförsprånget.

Också inom traditionella högre tjänstemannayrken har osäkerheten och ett hårdare arbetsklimat gjort sitt inträde. Den välmående medelklassen är kanske också den en myt.

Arbetslivets förändring har gjort många arbeten mindre ansträngande och tjänstesektorns utvidgning har skapat nya typer av arbeten.

En intressant iaktagelse är att fler kvinnor än män tillhör arbetarklassen och att av alla invandrare från Finland tillhör 3/4 arbetarklassen. Samma mönster kan ses bland invandrare från Sydeuropa. I vissa fall är invandrare, kvinna och arbetare relevant.

Den mindre grupp som kan hänföras till medelklass bland arbetskraften är intellektuella, tjänstemän i ledande positioner och företagare. I den gruppen kan naturligtvis levnadförhållandena vara väldigt olika, bland många småföretagare ibland sämre än för många arbetare.

En otydlig bild av vilka samhällsklasser som finns och att odla myten om en växande medelklass blir bara förvirrande i debatten. Den myten stärker också krafter som vill se splittring mellan en arbetarklass och delar av medelklassen som lever under liknande förhållanden. Risken finns också att en medelklass som tror att de är en stor kraft i samhället gärna vill se sig som "för mer" än de där nere. När det kanske är mer som förenar än skiljer.

Klassamhället är inte borta i ett "postindustriellt" samhälle. Det finns krafter som tjänar på en otydlig analys så att de kan sitta i orubbat bo. Också socialdemokratin med förnyaren Sahlin i spetsen håller på att ersätta klassanalysen med "spännande lösningar" och individanalys. Det är en grumlig inställning.

* Vid en undersökning gjord av den franske sociologen Pierre Bourdieu tillfrågades arbetarklass respektive medelklass vad de tyckte var det vackraste, barkbiten eller solnedgången, medelklassen valde konsekvent barkbiten för att inte verka banala.