Livet enligt mig

fredag, december 30, 2005

Antifascism enligt AFA

Antifascistisk Aktion (AFA) erkänner mordbranden mot den nynazistiska ledaren och hans gård.

Är mordbrand en lämplig metod att bekämpa nynazismen och fascismen?

AFA menar i sin programförklaring att inte enbart propaganda utan också fysiskt motstånd behövs för att bekämpa nazisterna. Etablissemanget är inte intresserat av att resolut bekämpa dom, alltså måste "arbetarklassen" själv se till att de inte får utrymme.

Det är inte precis entusiasm jag känner varande "arbetare" när jag läser uppmaningen att "knacka" nazister i AFA:s publikationer. Bränna deras bilar. Eller att sabotera tunnelbanan för att hindra nazister att ta sig till Salem. Att det behövs motstånd är klart men är det meningen att behöva sänka sig till deras människofientliga nivå för att lyckas? Parallellen haltar men, har vi inte förut mött arbetarklassens "förtrupper" i form av Maoister eller Bader Meinhof där den enda kontakten med arbetare varit i den egna retoriken och där politiskt förvirrade medelklassungdomar dominerat, och dessa senare lydigt gjort karriär i det etablissemang de förut bekämpat.

Nej AFA , nynazismen är i sig farlig men fascismen är inte begränsad till till de extrema små grupperingarna, den befinner sig redan i maktens centrum, den viftar inte med hakkors, den människofientlighet som hyllas finns hos nobelpristagare i ekonomi, i den ekonomiska realiteten, i utplundringen i nykolonialismens tidsålder, i utsvettningen av arbetskraften, i de politiska lögnerna, i den extrema ojämlikheten där miljardärer visar hämningslös egoism medan de som är förutsättningen för deras osmakliga frosseri har sin framtid i miljonhövdade arbetslöshetsreserver eller i hopplöshetens förorter.

Men ni medelklassungdomar som leker "avantgarde" en tid innan karriären kom ihåg att den "riktiga" arbetarklassen inte imponeras av retorik. I våra ögon befinner ni er inte långt ifrån dom ni säger er bekämpa! Tyvärr.

fredag, december 23, 2005

God (kommersiell) Jul














Det fanns en tid när alternativ jul betydde att ta på sig näbbstövlarna och dra ner på stan för att hjälpa hemlösa, idag har betydelsen ändrats till att fly alla måsten och ha en skön semester alternativt i Thailand.

Meningen med fria val måste väl ändå vara att alternativen är så många att man kan välja fritt?

Det offentliga rummet är så full av reklambudskap att ett "information overload" ständigt överröstar möjligheten till en reflektion som kanske är en mening med bl a julhelgens avbrott? Årets julklapp?, den platta TV-n, är symptomatisk. Samla släkten kring den nya TV-n och få in alla kanaler med ständiga reklamavbrott, produktplaceringar och serier med "burkade" skratt. Så att vi vet vad vi skall köpa och när vi skall skratta.

Heder åt de ickekommersiella kanalerna där kvalitetsbegreppet ännu så länge gör att "smala" och folkbildande program har stor plats! Men den fredade zonen beskärs även där av "sponsrade" inslag.

God jul?

torsdag, december 22, 2005

Den koloniala historien - den latinamerikanska vänstervågens största fiende













Den fromma förhoppningen om stora radikala samhällsförändringar i den process där land efter land i latinamerika förändras i demokratisk riktning, kan förbytas i sin motsats på grund av de motsättningar som under århundraden formats och underblåsts för att kunna upprätthålla ojämlikheten och fortsätta utsugningen.

Man skulle tycka att enbart det uppdämda hatet mot den koloniala ordningen och mot allt lidande och död den fört med sig vore nog. Men den ensidiga inriktningen på enbart klasstänkande, vilket bl a ledde till Che Guevaras misslyckande, har varit betecknande i de revolutionära gerillarörelser som försökt leda utvecklingen tidigare har haft klara inslag av urban intellektuell medelklass som skulle "förklara sanningen för indianerna", men inte behövt dela deras verklighet.

Bolivia där Evo Morales valseger innebär att det för första gången finns en indiansk president, kan stoltsera med rekordet i statskupper och diktaturer men där finns också den kanske grymmaste koloniala historien. Som en symbol står berget Potosi som genererat många miljarder dollar av silver i en ständig ström ut ur landet och i fickorna på lokala makthavare. De slavarbetare som i snitt levde 4 år, de uppskattningsvis 8 miljoner svarta och indianer som dog inne i gruvan, och fattigdomen i det nuvarande Potosi, den fattigaste av fattiga regioner i latinamerika, påminner om de brott som har begåtts.

Sekler av oreglerade konflikter och maktordningar, paternalism, machokultur och kvinnoförtryck, rasism- också mellan etniska grupper, de lokala indianska språkens underordning, analfabetismen, den extrema fattigdomen, den särpräglade koka-kulturen och de olika religiösa inriktningar som i sig konserverar men också varit tröst, men också en växande självmedvetenhet är den mylla en mer demokratisk framtid skall växa i.

Den liberala demokratin och partipolitiken kan paradoxalt nog vara en tvångströja som kväver "indianismon", tvingar in den på ofarliga och frihandelsvänliga vägar där ursprungsbefolkningen återigen enbart är en bricka i maktspelet. Där "tierra y dignidad" och demokrati enbart blir vackra ord.

Över allt detta finns den ständigt närvarande nykoloniala verkligheten där förtäckta hot och handelshinder ligger som en kall och blöt filt över det latinamerikanska politiska landskapet.


Och där minnet av Columbus och hans arvtagare för alltid är nedkletat i blod.

tisdag, december 20, 2005

Slutet på 500 års natt?

Latinamerikas urbefolkning har alltsedan "upptäckten" av kontinenten och det kanske största och grymmaste folkmordet levt som ständiga förlorare i skuggan av en korrupt och förmögen vit överklass.

Den våg av självmedvetande och "indianismo" som sveper genom den latinamerikanska kontinenten, den reaktion på nyliberalismens strukturella misslyckande som ännu djupare fattigdom, galopperande arbetslöshet men även företags och jordockupationer visar, den vänstervåg som de nya presidenterna med planer på förstatligande av de egna ländernas rikedomar och motståndet mot IMF och de förlamande utlandskulderna, kraven på total avskrivning av dessa skulder, ger bilden av en viktig del av befolkningarna som vill göra sig fria ifrån inhemsk och imperialistisk dominans.

Men ställer samtidigt frågan om vart och på vilket sätt och om främst USA tillåter detta avsteg från Status Quo d v s avsteget från hopplöshet och fattigdom för framförallt den indianska majoriteten och den enorma förmögenhetsöverföringen från Syd till Nord.

Bolivia är ett exempel på hur IMF´s mönsterelev blev ett hot mot nyliberalismens planer. Dekret 21060, det program som 1985 antogs innebar det vanliga receptet: privatiseringar, avregleringar, öppna marknader, sänkta skatter, vingklippta fackföreningar och hård budgetdiciplin. Resultatet blev: billiga importprodukter som drev massor av företag i konkurs, gav extrem arbetslöshet och hopplöshet. Försöken att privatisera vattentillgångarna och naturgasen har däremot stött på hårt motstånd där delar av ursprungsbefolkningen varit avgörande i kampen mot avreglering. Med en blandning av tenngruvefackens erfarenheter, indianismo och politisk medvetenhet och radikalisering står idag indianättlingen och president Evo Morales som exempel på kampen mot just denna nyliberalism och utländska dominans som så länge varit förhärskande.

Utförsäljningen av statliga rikedomar och avregleringarna stöter på patrull i land efter land, idag är främst Venezuelas Chavez och Bolivias Morales en nagel i ögat på imperialismen där USA anför tonen mot "de olydiga" i dess egen bakgård. Formerandet av G21- gruppen, 21 fattiga länder varav 14 latinamerikanska bildar där en motvikt till G8- gruppens dominans.

Frågan hur USA kommer att agera mot hotet från "vänstervågen" är intressant. Ett USA med stora resurser uppknutna i "kampen mot terrorismen" och focus på mellanöstern, skall latinamerika tillåtas utveckla olika mer demokratiska styrelseskick utan att USA indirekt intervenerar sin vana trogen eller kommer de ekonomiska påtryckningarna att bli de nya regimerna övermäktiga?

måndag, december 19, 2005

Bush en förlorare?



















När " de amerikanska pojkarna" dör i Irak och "segern" hittills visat sig kosta närmare 230 miljarder dollar utan att någon framgång är i sikte då är andra krafter i det amerikanska etablissemanget på krigsstigen, de som inser att om någon trovärdighet i den amerikanska deklarationen om fri och rättigheter skall finnas kvar måste Bush bjudas motstånd. Den maktkampen gör det möjligt att också i etablerad press skriva om regelvidriga avlyssningar av amerikanska medborgare, att uppröras över lögnerna som motiverade kriget och ockupationen.

Den kritik av Bush som nu sveper fram inskränker sig till omtanken om den egna nationen. Omtanken omfattar inte de offer som krävts i det första kriget mot Irak, i de efterföljande sanktionerna som enligt beräkningar krävde en halv miljon liv vilket förra utrikesministern Albright så förtjusande tyckte var ett pris värt att betala eller alla dödsoffer som är en följd av George W Bush och hans kabinett i irakiska människoliv.

Med den omnipotenta propagandan som så länge förts i USA och som nått hysteriska höjder i och med Bush´s religiösa fosterlandsdemagogi ska man kanske inte vara förvånad över inskränktheten i synen på omvärlden.


Att den bokstavstroende religiösa extremhögern, hökar som Cheney och Bush får kritik och kanske blir utbytta trots hårdnackat motstånd, innebär inte att USA som nation ändrar sin imperialistiska strategi. Utarmat uran, "shake and bake" fosforbomber, "rätten" att hota med och inneha kärnvapen, stödet till förtryck så länge det gynnar råvarutillgång och det egna landets företag och kommande militära aktioner med hänvisning till "frihet" kommer att förtsätta oavsett president.

Den amerikanska imperialismen är lika omättlig som kapitalismens maxim: du kan bara existera genom ständig expansion.



lördag, december 17, 2005

EU gör som storebror

Den paranoida jakten på terrorister möjliggör omfattande insamling av information där den lag som gör det möjligt att insamla och lagra uppgifter om mobil och datatrafik inom EU är den senaste som kraftigt inkräktar på den personliga integriteten.

För två år sedan sedan gav försvarsdepartementet i USA "Department of Defense" en mindre underavdelning, CIFA, i uppdrag att upprätta en databas för insamling av hot kommande inifrån USA. Sedan mars 2004 har CIFA betalat ut 33 millioner dollar till företag som Lockheed Martin, Computer Sciences Corporation, Unisys Corporation och Northrop Grumman för att utveckla program som kan söka igenom både hemliga och öppna arkiv, kommersiell information och internet inklusive chattsidor.

Deltagare i fredliga antikrigsdemonstrationer, personer som protesterar mot rekrytering till militären på lokala high-schools, deltagare i diskussionsgrupper på nätet eller vanliga medborgare som uppträder "onormalt" riskerar att hamna i dessa databaser. Om man inte samtycker till den sittande regeringens politik i "demokratin" USA och på något sätt uttrycker detta kan man hamna i registret över potentiella terrorister och hot mot rikets säkerhet.

Vad var det han sa vår vän med uppdrag från Gud, - George W?
"Den som inte är med oss är emot oss"!

onsdag, december 14, 2005

Existerar fri vilja?

Så fort det det nyfödda barnet eller kanske redan det ofödda barnet får information om omvärlden genom ljud eller mammans stresshormonella nivå påverkas det. När vuxenvärlden tittar in i barnvagnen sker den första socialiseringen genom gillande eller ogillande blickar och kommentarer. En osynlig navelsträng följer oss sedan genom livet och vi försöker anpassa oss, ta avstånd eller åtminstone hjälpligt hantera den massiva störtflod av sinnesintryck som sköljer över oss och formar oss till den person vi tror oss vara.

Om vi lyckas vara så självständiga som man som människa kan vara, om vi lyckas frigöra oss från fördomar och kan genomskåda försöken att manipulera oss genom media, reklam, politik, uppfostran och för all del också den närmaste omgivningen. Är vi då fria? Finns då den fria viljan eller rättare sagt den fria tanken?

Är våra tankar, de till synes egna, inte endast omformulerade tidigare intryck och värderingar som den kulturella och sociala uppväxtmiljön inkorporerat i vår självbild och som vi därmed uppfattar som vårt eget avtryck i tiden?

M a o existerar ingen absolut fri vilja eller genuint egna tankar. Hur oppositionella eller radikala vi än ansåg oss vara i en frigörelseprocess i ungdomen upptäcker vi till vår fasa att ju äldre vi blir desto mer lik våra föräldrar är vi!

Till detta kommer också den genetiska aspekten. De "självständiga" beslut vi fattar påverkas av generationers nedärvda handlingsmönster, vi tänker med "reptilhjärnan". Vi fattar tycke för en annan person och uppfattar valet som medvetet när det till stor del handlar om feromoner och andra subtila signaler.

Men om du upplever att du gör ett fritt val trots att du glömt sekunderna av TV-reklam som fick dig att välja just den produkten är inte upplevelsen den viktigaste? Eller kanske ett ockuperat folk skulle kunna suggereras till att intala sig att ha frihet?

Trots vår begränsade rörelsefrihet i tanken eller kanske just därför är det så viktigt att ha tillgång till alla fakta så att valmöjligheterna blir så stora som möjligt trots människans alla begränsningar. Att inte låta manipulatörerna med vinst eller maktanspråk suggerera oss att tro att vi har "frihet" utan att aktivt delta och inte enbart vara valboskap och hjärndöda konsumenter.

fredag, december 09, 2005

Legitimerade övergrepp

Alla som är föräldrar känner den biologiska driften att vilja sitt/sina barns bästa. Och i den bästa av världar fungerar den närmaste omgivningen som en trygg miljö där barnet efter sina unika förutsättningar kan utveckla sin nyfikenhet, kreativitet och sina talanger och lär sig hänsyn men även att våga ta för sig av allt som livet har att erbjuda. Närmiljön som en trygg kokong att utvecklas i för att en dag kunna möta världen som en hel människa.

Nu ser inte världen ut så annat än i undantagsfall. Historiskt sett har barn setts som ofullgångna små vuxna eller jämförts med apor och hundar som man kan misshandla utan att få dåligt samvete, som billig arbetskraft lämpliga för små, trånga och smutsiga utrymmen eller åtminstone inga man skall fästa sig vid eftersom risken att de dör i späd ålder är så stor. Och om de överlever skall hållas kort och fostras med sträng hand och tuktas eftersom de är födda med arvssynd och skall behandlas därefter.

Men nu lever vi ju i en upplyst tid där barnens behov kommer i första hand? I en tid då talet om barnen som vår viktigaste resurs som vi skall göra allt för och där barn och ungdomskulturen har stor plats i allt från politikers retorik till media och reklam. Är det så att barn och ungdomar har det bättre nu än förr? För att begränsa sig till västvärlden: när det gäller livslängd, allmän hälsa, tillgång till skolgång och prylar- Ja. Men vad är det för värld som barnet eller ungdomen möter?

Barnet möter en schizofren värld om man med det menar: motsägelsefull, otydlig och svårgreppbar. Det möter en officiell och tillrättalagd bild på dagis, förskola och skola och från övriga vuxna, en bild av hur vi vill att världen skall se ut. Och en helt annan i praktiken. En begreppsförvirring som kan bli ödesdiger.

Officiellt: Barn har rätt att utvecklas i egen takt och att vara barn.
I praktiken: Samhället är genomsexualiserat. Löpsedlarna skriker ut sitt budskap. Orgasmskola, så tycker vi om analsex, barns klädmode anpassat till ett "vuxet" mode där stringtrosor och så vågat mode som möjligt gäller. Den vuxna världens osäkerhet med relationer exponeras hänsynslöst i media och konsumeras av också dom som inte skall behöva ta ansvar för "vuxna" problem.

Officiellt: Hänsynstagande, omtänksamhet och att uppfostra till demokrati.
I praktiken: Underhållning där manipulation, pakter, skitsnack, utröstningar och konkurrens förutom den vanliga dosen av utfläkning av sexualitet, osäkerhet, våld och mord är en stor del av många barn och ungdomars TV-tittande.

Officiellt: Barn har ett värde i sig utan att behöva prestera resultat.
I praktiken: Tävlingar där barn mimar till idolers popskval och där den som är minst unik och mest kopia vinner. Lagidrotter där barn tidigt får veta att om man inte platsar i det "toppade" laget är man inte välkommen. Inriktning på tävlingsidrott i stället för bredd vilket alla undersökningar visar får de flesta att tappa sugen och helt sluta med idrott.

Officiellt: Värna barns hälsa och fysiska fostran.
I praktiken: Neddragning av antalet timmar i skolidrott. Neddragning av förebyggande hälsovård såsom skolsköterskor och skolkuratorer.
Skolmat som måste vara så billig att näringsvärdet hotas. Och som lök på laxen en matkultur som allt mer präglas av snabbmat och tomma kalorier.

Är det här en värld som tar hänsyn till barnen? Marknadskrafterna hänvisar till att de bara erbjuder vad som efterfrågas. Stat och kommuner hänvisar till dålig ekonomi. Föräldrarna till brist på tid och pengar. Barn är i dag stressade, förskrivning av antideppresiva läkemedel , antal självmordsförsök, hetsätning och barn som skär sig talar sitt tydliga språk. Alltför många barn och ungdomar mår alltför dåligt. Av emotionell och kunskapsmässig överbelastning. Hetsade av den kommersiella världen att tidigt bli vuxen. Att infoga sexualitet, att vara någon, att lyckas i det spel som "såpavärlden" visar, att i sin självbild infoga de motstridiga signalerna från en vuxenvärld som verkar ha abdikerat från sin vuxenroll och låter infantiliteten vara norm.
Barnen finner en vuxenvärld som officiellt har ett ansikte men genom den råa kommersialismen visar ett annat och rättare ansikte. Där hänsynslösheten råder.

Att beröva barnen barndomen är inget mindre än ett övergrepp!

onsdag, december 07, 2005

Harold Pinter












Att lyssna på Harold Pinters tal gör mig glad. Att framgångsrika intellektuella visar civilkurage, analytisk skärpa och mänsklig värdighet och inte inte på grund av rädsla och den rådande tystnaden faller i koma och ger upp inför USA´s ambitioner på världsherravälde.

Länk till text:här

Länk till video:här

Reaktionerna på talet från borgerligt håll var de väntade. Försök att bortse ifrån sakfrågan genom att kalla honom lysande dramatiker men politisk idiot. Misstänkliggörande genom att ifrågasätta hans omdöme när det gäller Kuba. När sakfrågan var USA´s agerande historiskt genom stöd t ex till dödsskvadroner i Latinamerika eller den internationellt lagvidriga interventionen och ockupationen av Irak samt den arroganta attityden gentemot FN och avtal, som endast den i kraft av sin totalt dominerande militära styrka och självbild såsom den "fria världens ledare" med förtäckta hot såsom " den som inte är med oss är emot oss" utgör.

Det är inte lätt att vara Condoleezza Rice















Att beslås med lögn och att försöka försvara en orättfärdig sak är inte lätt. Nu när sanningen om tortyren av de människor USA anser sig ha rätt att behandla efter eget gottfinnande oavsett internationella regler om mänskliga rättigheter avslöjas mer och mer, så behöver man inte bli förvånad. Det är en nation med stolta anor på tortyrens och människoförnedringens område vi har att göra med. Det är bara argumenten som är förnyade. Nya tider- nya förhörsmetoder. Vattentortyr med Kit-Kat choklad efteråt.
Så pikant.

Man kan också undra vad extremfeministerna anser om Condoleezza Rice? Är hennes position att betrakta som en seger i kvinnokampen? Var Margaret Thatcher ett framsteg? Är Antonia A:sson Johnsson ett föredöme? Idén om att bara det kommer in kvinnor på ledande positioner så blir världen bättre, är den rimlig? Är en kvinnlig lögnare bättre en en manlig?

När frågor om frihet och framsteg ställs bör man nog inte glömma den viktigaste: för vem?

Konst som klassmarkör

I en tid där frågan om ideologiernas död och klassernas försvinnande på allvar har diskuterats så känns frågan om konsten som klassmarkör kanske förlegad, som en relik från en 70-tals vänsterdebatt men är kanske mer aktuell än någonsin i denna mediala tidsålder.
Innan den allmänna läskunnighetens utbredning så var den officiella konsten avbildande och realistisk. Den byggde på förnuft och logiskt tänkande. Den avspeglade överhetens självbild.

Hur identitetsskapande estetiken är visar sig i dag bl a i ungdomskulturen där hip-hop är en av mallarna som påverkar också attityder och mode. Sett utifrån kan det verka omoget men kulturkonsumtionen är också ett sätt att visa klasstillhörighet. Medelklassens och överklassens mode är i högsta grad en medveten handling för att skilja sig från arbetarklassen och den simpla folkligheten. Den som är nyrik men som inte har tillägnat sig överklassens "goda smak" möts enbart av förakt.

I varje tid har den förhärskande smaken haft till uppgift att befästa maktstrukturen. Renässansmåleriet, svenskt nationalromantiskt måleri liksom officiell sovjetisk konst. I samband med industrialismen och den allmänna läskunnigheten så började den moderna konsten, modernismen, få sitt genombrott. Modernismen och idag postmodernismen har ett kännetecken: det är en smal konstform, ju färre som uppskattar den desto mer uppmärksamhet får den i finkulturella kretsar.

Vad är det som utmärker modernismen? Den började som en avantgardistisk rörelse förknippad med politisk radikalism men har utvecklats till en mer än accepterad form av finkultur. Den har inom sig innehållit många olika konkurrerande -ismer men allmänt sett har den innehållit ett fjärmande från det traditionella hantverket, intresse för form i stället för innehåll, lek i stället för allvar, mångtydighet och ett oberoende från bred publik. Men framförallt är den med några få undantag inte politisk. I stället har utmärkande drag hos ledande konstnärer varit lek med form och färg samt egna identiteter såsom Eugene Jansson: elegant smoking men barbent och strandsandaler.

Konstnärsbohemen och myten om densamma lever i symbios med borgarbrackan. På marknaden fungerar bohemeriet som reklam. När en berusad och naken Jackson Pollock pissade i öppna spisen på ett socitetsparty steg priset på hans tavlor. Eller när konstnären är sinnessjuk så stiger både affektions och det verkliga värdet på tavlan.

Vad är det som har förändrats i grunden? Jo, konst har blivit en vara på en marknad. Makthavare kan inte lika lätt bestämma innehållet. Med industrialismens och kapitalismens genombrott skedde en demokratiseringsprocess och arbetskraftens omvandling till att också vara konsumenter. Allt detta gör att det inte är läge att ta strid för en borgerlig konst. Det är svårt att producera konst som hyllar rätten till ojämlikhet, den blir lätt satir. I stället betonas konstens rätt till autonomi och den kan då neutraliseras.

Modernismen och postmodernismen beskrivs som radikal. Den har en positiv klang. Men det är mest en kulturradikalism som inte utmanar rådande maktstrukturer. Att ställa ut en pissoar på ett museum utmanar visserligen föreställningen om vad som är konst med det är väl också allt.

Att modernismen hyllas beror till stor del på medel och överklassens rädsla för att verka banal. Man skall läsa kultursidorna och gå på konstmuseum. Pierre Bourdieus undersökning om vad medel respektive arbetarklass tycker är vackrast är talande: tillfrågade om de valde solnedgången eller barkbiten så valde medelklassen konsekvent barkbiten för att inte verka banal.
Vad skulle medelklassen välja? Dansbandsmusik eller modern jazz, dragspelsmusik eller klassisk musik, dikter om ont i ryggen eller dikter om ont i själen?

När inte längre ras eller blodslinjer är accepterade som givna klassmarkörer får finkulturen bli ett sätt att rättfärdiga ojämlikheten.

tisdag, december 06, 2005

Du nya sköna värld - eller: varför verkar det vara så svårt att ställa frågan vems frihet som ökat?

Det är en speciell egenskap de besitter dessa företagsledare som beviljar varandra mångmiljonbonusar med hänvisning till en oerhörd kompetens utöver det vanliga, en kompetens som innebär att man belönas för att ha misslyckats eller "lyckats" förvandla miljardvinst till förlust som innebär arbetslöshet för hundratals, med just mångmiljonbonus eller lyxlägenhet. De är dessa kverulanter över skattesystemet som hotar att flytta utomlands om inte de får ännu förmånligare liv. Dessa översittare som tycker att en arbetsskadad och utnyttjad arbetare har för stor makt genom facket. Det är räknenissar som pekar med hela handen och anser att de skall bli åtlydda på grund av någon outgrundlig kompetens. Det är några som tycker att rättvisa och jämlikhet är fula ord. Det är några som ofta fått sin utbildning på handelshögskolor som predikar den allenarådande nyliberala marknadsliberalismen och hatar social rättvisa och hyllar konkurrensen.

Det är just dessa "kamrater" som Göran Persson valt att bosätta sig granne med i sitt gods.
Det är Melker Shörling - Edeby Herrgård, Lars Ramqvist - Näsby Slott, Bengt Braun - Hånö säteri, Claes Dahlbäck - Räfsnäs kungsgård.

I tidsandan finns detta krypande inför den nya tidens demagogi där den ideologiska jordmånen förberetts av ekonomerna och av villiga ekonomijournalister. Ett nyspråk har smugits in och fullt övertagits av de flesta politiker. Du har blivit "kund" i ett "sälj och köp"-system där "självstyrande enheter" skall "marknadsanpassas" på en "konkurrensutsatt marknad". Och det är på denna "avreglerade marknad" du skall få "frihet".

Förr fanns en viss anständighet i tanken på att viss service skulle garanteras medborgarna/skattebetalarna genom en billig fungerande postverksamhet, telekommunikation och eldistribution. Nu anklagas man för folkhemsromantik om man kritiserar att t ex skattebetalarna erbjöds att köpa sitt eget företag till överpris. Som för övrigt ledde till försämrad service, högre pris, nedlagda "olönsamma" enheter och höjda chefslöner och fler konsulter.

Den ideologiska frågan och ledstjärnan i denna gigantiska omfördelning av förmögenhet är tanken att privat ägande alltid är bättre än gemensam och att leka affär alltid är friare än det gemensamma bästa.

Göran! Jag hoppas att dina grannar, " frihetens banerförare", uppskattar dig efter förtjänst nu när du sålt ut folkhemstanken!

söndag, december 04, 2005

Kapitalismen och oljekrisen - Naturkatastrofer och krig

År 1970 nådde USA´s oljeutvinning sin kulmen. Sedan dess talar man inom geologin på allvar om Hubberts kulmen d v s den teoretiska livstrappa som utgör diagrammet över alla utvinningsprojekt av olja.

Logiken är enkel: när ungefär hälften av de totala oljereserverna är utvunna blir allt svårare och dyrare, man tvingas borra djupare och ge sig i kast med svårhanterade andrahandssorteringar. Allt detta kostar stora pengar. Ju längre ner desto större kapital måste investeras.

All olja i källan tar alltså inte slut men den billiga finns inte längre tillgänglig och härifrån börjar utvinningen att dala.

I slutet av 1990-talet började fler länder känna av svårigheterna med att utvinna billig olja, t ex Storbritannien, Australien, Norge och Oman.

Punkten där hälften av all jordens oljereserver är tömda närmar sig! Paniken och med den prognoserna om hur länge det tar pratar om år 2015-2020. Oljan är idag motorn i världsekonomin, så vad händer om oljan ständigt blir dyrare på grund av brist på billig olja?
Vinsten minskar , produktionsmervärdet attackeras av de ökade kostnaderna och världsekonomin och expansionen mattas, - grundmotorn i kapitalismen drabbas.

Så hur hanterar då kapitalismen oljekrisen? Imperativet lyder: skjut upp den oundvikliga krisen genom att pumpa upp mer olja!

Och var finns oljan?
I Mellanöstern! Problemet är att dessa resurser till stor del är stängda för västvärlden. Länderna här vet att de sitter på en guldgruva. I den västerländska retoriken kallas detta för "resursnationalism".

När USA´s vicepresident Dick Cheney år 2001 tillsammans med oljeindustrirepresentanter utformade Bush-administrationens energiplan lade de ut en karta över Irak. För att få oljan ur marken måste oljeindustrin in i detta av 10 års sanktioner sargade land. Och för att göra detta behövdes en ny regim. Resten vet vi!

Idag finns bl a BP, Shell, Exxon Mobil, Chevron Texaco och Halliburton på plats för att säkra utvinningen av oljefälten.

Men det irakiska motståndet hotar utvinningen som var hela tanken och arrangemanget med ockupationen och kriget. Attackerna mot oljefälten och pipelines har varit stora bekymmer för ockupanterna. Och dessa svårigheter är en stor del i förklaringen till den massiva fortsatta krigsinsatsen trots att Bush år 2003 förklarade kriget vunnet!

Sommaren 2003 skrev Iran upp sina uppskattningar av oljereserver och igen år 2004. Sedan dess har Bush ökat sin propaganda mot Iran som en av"ondskans axelmakter". Man måste inte vara konspirationsteoretiker för att se ett samband!

För att garantera tillgång till oljan måste den kontrolleras militärt. Ockupationer, hot om ockupationer, samarbetsavtal och militärbaser bildar en karta som väl geografiskt överensstämmer med kvarvarande reserver.

I västvärlden känner vi av effekterna av oljeberoendet som dels västhuseffekt med varmare somrar och dels högre energipriser.

I världsperspektiv ser effekterna något mer obehagliga ut, människor finansierar kapitalackumulationen med sina liv! De drabbas av den ekonomi som med ena handen avger växthusgaser som ökar torkan, fattigdomen och svälten och som med den andra handen med alla medel( läs krig) måste få fram olja för att hålla vinsten uppe.

Naturkatastrofer och krig är två exportprodukter i samma ekonomiska världsordning!

lördag, december 03, 2005

Entreprenörskap, ett sätt att lösa arbetslöshet?















I denna nya värld där arbetslöshetens spöke drabbar allt fler och rationalisering och besparing som begrepp planterats in i folks undermedvetna, skall eget företagande ses som en lösning för många "friställda" eller ungdomar som aldrig kommit in på arbetsmarknaden?

Har AMS och arbetsförmedlingen tänkt sig att alla dessa starta-eget kurser skall resultera i en mängd nya små företag? Verklighetsförankring tack! Allt prat om att förverkliga sig själv kolliderar med en verklighet av mördande konkurrens och en privatekonomi som oftast inte kommer upp i existensminimum.

Det är ett cyniskt spel med människors förhoppningar om en ljus framtid att ge dom illusionen att det kan existera många små företag på en allt mer krympande marknad. Skall alla dessa entreprenörer sälja saker till varandra för att överleva?

Eller ingår detta kanske i den större marknadsliberala planen där nedläggning, åtstramning och avknoppning från den "tärande" offentliga sektorn erbjuder nya tjänster för hugade entreprenörer?

torsdag, december 01, 2005

Åsiktsfrihet enligt USA

Vietnamkriget sägs vara det första TV-kriget, d v s rapporteringen om krigets följdverkningar för civilbefolkningen kunde ses av och uppröra en hel värld.

Inför Afganistan och Irak visste USA att inte låta oberoende journalister bevaka händelserna. De "inbäddade" journalisterna under Irakinvasionen är ett tydligt tecken på vad USA tillåter idag. Inga obehagliga bilder som kan störa opinionen. Inga söndersprängda människor såvida det inte är självmordsbombares verk . Inte visa att civilbefolkning drabbas.

Attackerna mot den oberoende arabiska TV-kanalen Al-Jazeera visar vilket hot ett fritt nyhetsflöde innebär för ockupationsmakten USA. I ord säger man sig vilja införa demokrati och frihet men skickar motsatta signaler genom att motarbeta en objektiv rapportering av kriget.

Al-Jazeera är ingen megafon för terrorism utan en oberoende kanal som vågar släppa fram olika åsikter och i undersökningar visat sig vara betydligt friare än t ex den amerikanska TV-kanalen Fox.

Israel - Palestina - Reagera!

Det sionistiska Israel uppvisar alla särdrag för att kunna beskrivas som ett apartheid-samhälle. Den palestinska befolkningen har sedan mer än femtio år blivit fördrivna, bestulna, beskjutna, mördade, bespottade och fått allt mindre territorium att leva på. Palestinier är i dag statslösa i sitt eget land. Den aggressiva politiken med att tillåta nya israeliska bosättningar på ockuperad palestinsk mark, att riva palestinska hus och riva upp olivlundar har accelererat genom byggandet av muren och de vägspärrar som stänger in palestinierna i koncentrationsliknande getton.

Den palestinska Intifadan är endast en naturlig reaktion på förtryck. Förtryck föder motstånd!

Israel är idag en rasistisk nation värd allt förakt av omvärlden! Bojkotta Israel!

Vetenskap eller religion?

När jag tittar upp på den stjärnfyllda himlen fylls jag av vördnad över att stå här mellan det oändliga universum och mikrokosmos.



Och att själv vara en del av allt detta, om ändå en väldigt liten del, tanken svindlar. Jag behöver ingen religion eller vidskepelse för att motivera storslagenheten i naturupplevelsen.

Den naturvetenskapliga metoden bygger på att utsätta hypotesen för verkligheten, tron har ingen plats där. När vi inte kunde förklara naturfenomen fick vi nöja oss med vidskepelse. Häxkonster, andebesvärjelser och svartrockars svavelosande predikningar höll befolkningen i "herrans tukt och förmaning".

Bibeltexter som: " Frukta Gud", "Ty jag Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärningar på barn och barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led". "Och alla de folk som Herren, din Gud, giver i din hand skall du utrota, du skall icke visa någon skonsamhet". " Om ondsinta män förlett... och övertalat dem att tjäna andra gudar... skall du hugga ner stadens innevånare... och alla där åt förintelse". Se där är ett kärleksbudskap som heter duga!

Det är inte så konstigt att dålig läskunnighet, bristande utbildning, fattigdom och religionens budskap som enda tröst och rättesnöre går hand i hand. Där stora sociala skillnader råder har religionens budbärare predikat återhållssamhet och förtröstan. Där okunskap råder finns vidskepelse, arvssynd och helvete.

Är det inte dags att förpassa religionen dit den hör hemma. I en förgången tid där tomtar och troll, djävulen, häxor och allsköns andeväsen användes för att förklara naturfenomen och att hålla befolkningen nere.


Den islamistiska religionen är inget alternativ, dess ursprung är densamma som kristenhetens. Nej fram för en vetenskaplig, saklig syn på livet. Det finns mycket att förundras över som inte är av religiös natur!


 
Bloggar